En svåranvänd webbsida är bättre än ingen webbsida alls

I min pågående utbildning har det flera gånger påtalats att aktörer hanterar bestämmelserna om digital tillgänglighet genom att helt enkelt undvika att erbjuda sin service digitalt. Min kurskamrat Anna Hammarskjöld tar upp det här problemet i sin blogg.

Hon berättar bland annat att digitala träningsvideor har tagits ner efter att hon hade uppmärksammat att de inte var tillgängliga för personer med nedsatt hörsel.

Jag ser två sidor av den här företeelsen. Den uppenbara risken är förstås att digitaliseringen bromsas och minskar, eftersom de som äger de digitala tjänsterna helt enkelt tycker att tillgänglighetskraven är för höga. I introduktionen till den här bloggen: Varför är tillgänglighet i fokus,

beskriver jag hur viktig den digitala tekniken är i vårt samhälle. För att bestämmelser om digital tillgänglighet ska leda till en positiv utveckling behöver man ha en övergripande syn på tillgänglighet, där man konstáterar att all service (både digital och icke-digital) ska vara så enkel att använda för så många som möjligt. När man väl har slagit fast det blir det en självklarhet att även konstatera att digital teknik ska användas om den kan underlätta, och att även den digitala servicen ska vara så enkel att använda för så många som möjligt.

Men nu till den andra sidan av det här myntet. Det kanske är så att aktörer som berörs av lagar om digital tillgänglighet inte har tillräckligt med kunskap, tid och resurser för att kunna följa de här bestämmelserna. Jag är inte tillräckligt insatt i den här frågan för att ha någon åsikt om ifall det är så eller inte, och jag kan inte heller svara på vad som behöver göras för att ta itu med sådana svårigheter. Men det här är jag förvissad om: Ifall lagstiftning om tillgänglighet leder till att samhället avdigitaliseras, så gör den mycket mer skada än nytta.